Efter Irland

2014-04-29 [23:06] 

Ibland känns det som att allting gått fel efter Irland, som att alla känslor dött eller stannat kvar där... Fast utåt sett så går ju allting bra liksom. Jag önskar bara att jag kunde känna det som att jag är på rätt spår också... men det gör jag inte. Jag ser ingen ljus framtid.


Jag är på väg ner

2014-04-02 [01:04] 

Pluggat teori, diskat, surfat. That's it typ. Och rep.

Mitt liv suger. Man ska ju bli glad av att repa men jag är bara på dåligt humör. Sitter där som en säck potatis och osar av negativitet. Och dom undrar vad det är med mig. Jag måste hoppa av. Passar för fan inte in i det där bandet. Det är inte min musik.

S tycker inte om mig längre. För jag är ett sånt negativt jävla as. Jag tycker inte ens om mig själv så. Jag vill ju vara en glad och trevlig tjej. Men jag är tyvärr en bitter kärring, kan inte rå för det.

Han brukade höra av sig till mig hela tiden och vi hittade på saker. Han fick träffa mina vänner och vi gick på spelningar. Nu har jag inga vänner kvar längre. Nu är det jag som hakar på honom.

Jag har tänkt på det här med varför jag inte kan skapa relationer som håller... jag umgås för ytligt, jag tror att det är det... Mycket dricka öl och hänga så... sällan göra nåt annat. Inte så mycket prata om livet, tankar o känslor... Men jag tänker att det ofta börjar ytligt, man har nåt gemensamt intresse o så börjar man kanske gå ut ihop, o sen hänger man mer o mer, o börjar prata mer o mer o så blir man vänner... Men det funkar ju aldrig för mig. Dom enda som finns kvar är folk jag känt sen fucking grundskolan, alla andra försvinner. Jag måste kunna bryta mig fri från det, måste kunna skapa nåt eget...

Jag vete fan vad som gör en bra vänskap egentligen... kanske måste man inte prata så jävla mycket? Det bästa är ju att bara känna att man trivs ihop... att det liksom alltid är lätt att vara tillsammans... och att man vet att den andra finns där... Men ja, dit når man ju inte förrän efter ganska lång tid. Hur fan bygger man upp det egentligen? Nånting gör jag ju fel. Eller är det precis som med kärleksförhållanden, det handlar bara om att hitta rätt? Kanske är det inte mig det är fel på, kanske har jag bara inte hittat rätt personer... Men hur kan det vara så jävla svårt för mig då?

Det känns fan som att det är nåt som inte stämmer med mig, o det skrämmer mig för jag har inte känt så på länge. Just nu känns det som att jag är oförmögen till äkta, djupa känslor. Det finns ingenting jag bryr mig om, inte ens människor faktiskt. Jag har typ lite psykopatdrag, jag bryr mig bara om vad de kan ge mig... Eller? Är jag för hård mot mig själv? Jag kan inte komma nära iaf, VARFÖR kan jag inte det?

Jag har stannat av i utvecklingen. Jag har blivit äldre, och jag har förändrats, men jag utvecklas inte till det bättre längre. Snarare tvärtom. Jag blir mer och mer oresonlig. Blir svårare och svårare att ha att göra med. Det finns typ någonting jag stör mig på med precis alla. Och jag kräver att dom ska förstå mig, men jag är ju så SJUKT dålig på att kommunicera.

Jag är på väg NER, in i någon ond spiral... är absolut inte på botten än, inte ens i närheten, men jag börjar tappa greppet typ. Och jag försöker förstå hur det kunde bli såhär... Är det detta att vara arbetslös? Eller har det pågått längre än så? Typ sen... hela senaste året? Eller är det detta med D som gjort mig så ledsen? Alltihop? Jag vet inte, vet inte alls.

Jag tänker på DB i december (känns som sjukt längesen). Han bad ju om ursäkt o så sa han att han inte hade vågat säga att han var oskuld... o så sa han nåt i stil med typ "på den tiden ville jag väl bara dricka öl med polarna", typ lite ursäktande för att han vart omogen o jag ba "Mm jag minns" o så sa han att han kan vara blyg ibland... eller han sa att han tyckte om mig, att han tyckt om mig då, men att han kan vara blyg ibland, typ som att det varit orsaken till att vi slutade ses... o jag minns att jag tänkte "Du ljuger. Det var inte att du var blyg som var orsaken till att vi slutade ses. Det var att du inte ville träffa mig." ...Men tänk om han menade allvar? Jag är så jävla bitter och bara förstör för mig själv. Han var ju gullig, han hade kanske varit bra för mig... fast hur hade jag kunnat reagera annorlunda? Hur fan skulle jag ha kunnat göra eller säga annorlunda? Jag addade honom på facebook ändå, skrev till honom... och han gjorde precis som då, bara sket i mig... och här sitter jag IGEN och undrar vad fan JAG har gjort för fel.

Jag är så jävla trött.

En till grej... alltså jag har i hela mitt liv varit omgiven av vit medelklass... och alltid trott att det är nåt fel på mig... och nu börjar det typ bli svårare och svårare för mig att umgås med dom människorna. Det går typ hand i hand med någon sorts självkänsla, och ökad medvetenhet. Folk pratar om de här frågorna nu. Jag ser berättelser jag känner igen mig i. Och jag börjar tröttna på denna vita medelklass som jag aldrig har kunnat identifiera mig med, som jag aldrig har kunnat förstå och som aldrig har kunnat förstå mig. Jag har rent av börjat känna ett slags förakt. Det är paradoxalt... att det som sagt beror på självkänsla och medvetenhet men ändå leder till smärta och isolering. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna bryta mig loss. Jag har förlorat hoppet för längesen om att någonsin träffa någon som jag. Jag passar varken in bland arbetar- eller medelklass, varken bland svenskar eller invandrare. Jag vet att det finns andra mixade, andra generationens, men de är inte som jag. De förstår inte min musik. De är inte så fula, deppiga och bittra.

...På något vidskepligt sätt så tror jag typ ändå att det kommer ordna sig. När jag minst anar det typ. Jag har varit enormt mycket mer nere i skiten än såhär. Jag känner igen mig själv i den här situaitonen.

Jag vet ändå att jag inte är nöjd, att jag inte är okej med det här. Och jag kan peka på två specifika saker jag vill förändra: bandet och det sociala. Det kommer att vända. Jag kommer att bli kär i någon, skaffa nya vänner. Kanske till och med hitta ett nytt band som blir lika bra som det förra. Eller bättre. Jag är för fan bara 25, mitt liv är inte slut än.

Men visst känns det som ett bakslag, ett nederlag, att sitta här vid 25 i precis samma situation som när jag var tonåring. Att bara vilja bli älskad o ba "Hur får jag en kille, hur skaffar jag nya vänner?". Borde vara långt härifrån, borde kommit mycket mycket längre. Det är liksom inte okej på samma sätt när man är 25. Samtidigt, det är faktiskt inte samma sak. De erfarenheter jag har hjälper mig att ta mig igenom det här. Det här är piece of cake i jämförelse.


Sexuellt frustrerad eller??

2012-09-22 [16:16] 

Haha kolla vad jag skrev när jag kom hem inatt:

"Vi hade jordens fetaste förfest här i huset. Bra på klubben också. Men jag e ändå lite besviken. För jag vill typ ha Filip, har haft sexuella fantasier om honom o allting... Men han blir alltid så jävla full o beter sig som en hora. Tror han fick napp på annat håll :("

HAHAHA "beter sig som en hora"!! Och så den ledsna smileyn på slutet, haha jag dör XD


Jinx

2012-07-10 [18:52] 

Jag vet inte ens om man får hoppas och drömma såna här saker men... Jag hoppas att jag inte har HIV. Jag hoppas att jag kommer att ha time of my life på Irland, och att jag kommer slutföra min utbildning utan problem efter det. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett jobb jag trivs med och flytta till en större lägenhet. Jag hoppas att jag kommer att bli kär och få barn med den personen. Jag hoppas att vi kommer att hålla ihop tillräckligt länge för att få 3 barn ihop. Så, nu har jag jinxat mitt liv för de närmsta 10 åren.


Ond cirkel

2012-06-28 [20:19] 

Det blir som en ond cirkel. Känner mig ensam och ledsen men istället för att vara social drar jag mig undan ännu mer.


Nej

2012-06-27 [20:47] 

Nej nej nej, jag är fucking ung och det här är min tid! Inget och ingen ska få förstöra det.


Det här livet

2012-06-14 [23:36] 

Dagen:

Vaknade och slöade hemma ett tag.Trött pga sovit dåligt pga jobbade igår.

Drog till Fridhemsplan och mötte upp Linn. Handlade, lagade tacos, snackade, kollade film. Som om vi aldrig varit isär. I huvudet på John Malkovich så jävla skum film. Men jag gillar den. 3:a tror jag.

Gick över Västerbron på vägen hem. Lyssnade på Weezer. Solnedgång. Tänkte att jag älskar Stockholm, jag älskar livet. Älskar att vara 23 år. Samtidigt en sorts stress, en oro, över att det snart är över. Inte livet som sådant men det här livet. Carpe Diem, fånga dagen. Det är solsken och världens finaste sommardag idag men det kan regna imorn så PASSA PÅ OCH NJUT NU MEDAN DU KAN ungefär. Även fast jag vet att det liksom är jag som bestämmer. Hur jag ska leva mitt liv.

Gick över Liljeholmsbron också av bara farten. Tränar ju inte så försöker gå ordentliga promenader. Weezer i lurarna hela vägen hem. Fortfarande Weezer i lurarna. Helt rätt nu. Rätt stämning.

Har tagit mig en (folk!)öl nu som jag var sugen på redan innan jag drog till Linn. Men tyckte inte att det var lämpligt då. Eller nödvändigt.

Det är redan nu på lördag som det är återförening med högstadieklassen. Vi pratade om det. Vilka man vill se och sådär. Jag är nog för nyfiken för att låta bli att gå.

Dan drar ihop folk för att gå på Social Distortion i augusti. Jag som funderat på om jag ska gå om jag måste göra det ensam, åker ju ensam till West Coast Riot after all... Kan inte låta bli att tänka att när Dan vill gå, då finns det minsann folk...

Jag känner mig ensam. Det är sommar i staden jag älskar och jag blir helt uppskruvad av tanken på allt som finns att göra... Taggad, upprymd, upplivad... Men det blir aldrig av. Har inte ens vart på krogen eller på fest sen jag kom tillbaka från västkusten, och snart ska jag dit igen. När jag är ledig kan ingen. Men nu när jag ska jobba lite den här veckan så vill folk ses. Dan vill ut i helgen. Jag känner mig så ensam. Och nu sitter jag här och dricker öl ensam för jag tycker att det är en bra dag att bli full på. Så ensam :( Jag vänjer mig aldrig och jag tycks aldrig kunna ta mig ur det heller.

Vad ska man hitta på nu då? Vad gör coola och avslappnade människor när de är ensamma hemma? Inte sitter de och ältar iaf. Jag kan inte glömma alla de jag har förlorat, och inte sluta tänka på dom jag är rädd att förlora. :(

Fan. När sån här ledsenhet bara tränger sig på.


Har ju mest levt livet liksom

2012-03-25 [16:54] 

Dikt, dagboksinlägg... eller både och.

Det är söndag igen
och jag är lite stressad
över allt jag tänkt göra
men inte gjort

Jag har ju mest
levt livet liksom

(Åh vad bra, nästan så att jag vill stanna där men)

Jag tänker på mitt senaste ragg
och skrattar lite åt mig själv för att jag gör det
Jag gillar ju inte ens mitt senaste ragg
vi passar inte alls ihop
Det är bara det
att han luktar så gott
och har så fina ögon
och är så söt när han ler

Jag ska fan ta och ringa honom tror jag, han har ju för fan ringt mig massor av gånger. Är det för att vi hade sex? Är det därför jag håller på? Haha.


Längtan efter kärlek

2012-02-27 [12:36] 

Jaha. Nu är det måndag. Jag måste skriva för det har jag inte gjort i helgen, och så ska jag träna. Det är de planer jag har.

Det är ljust och vår. Fantastiskt. Det brukar inte ens vara vår när jag fyller år, det brukar vara slask på sin höjd. Det har varit så himla skönt med mild vinter.

Jag känner mig... typ lite låg. Som att allr är tråkigt och vardag och jag inte har någonting att se fram emot. Jag lyssnar mycket på pop-punk nu. Mest, NFG, Millencolin, Fenix TX... sån typ av musik. Den gör mig glad men fyller mig med längtan. Och påminner om en annan tid också...

Om jag nu ska åka till Irland i höst borde jag väl njuta av Sverige nu....

Jag har min födelsedag om 11 dagar i alla fall, det blir kul. Jag störs inte alls av tanken på att bli 23 längre, det här är fortfarande den bästa tiden. Och jag har ju min förhoppning om att jag blir en bättre människa också, ju äldre jag blir.

En äldre och mognare approach är kanske någonting jag skulle prova på kärlekslivet. Fram tills nu har jag bara velat ha sex men det känns inte så viktigt längre. Inte för att jag tänker börja jaga efter ett förhållande, men jag ska nog ändå bli ett snäpp seriösare. Typ... fokusera på att lära känna folk. Inte ligga med människor så himla fort. Inte ligga om det inte pirrar... Jag längtar faktiskt efter kärlek. Det känns som att det var så himla längesen. Och det här att jag alltid väntar tills killarna kommer till mig istället för att själv kolla ut vad jag vill ha... Nu gillar jag ju L och det kanske är någonting att ta vara på. Det är bara det att jag inte vet hur man gör! Jag klarar bara av att ragga om jag inte är så intresserad. Annars är det ju skitläskigt! Att gå och kolla på någon såhär... har jag liksom inte gjort sen gymnasiet. Tidigt i gymnasiet. Så det känns jävligt grundskola... Och jag inser chockartat att kärlek inte alls blir lättare med åren. Bara om man nöjer sig med ljumma känslor, för att det känns lättare när man inte bryr sig så mycket. Men på det sättet hittar man ju aldrig kärlek.


Den bästa tiden

2012-01-30 [19:01] 

Min bästa tid i livet (hittills) är nu. Kanske har jag haft tur. De svårigheter jag har gått igenom har gjort mig till en bra person. Jag är faktiskt det! Snäll, ödmjuk, ärlig, bryr mig om andra... Det har inte varit så svårt för mig att bli vuxen och jag klarar mig bra. Det känns som att jag är rustad, att jag står på en bra grund trots allt.

Och man vill väl hellre ha sina svårigheter i barndomen, bakom sig, än nu? Tänk om man hade haft en bra uppväxt och livet plötsligt slog till en med full kraft i 20-årsåldern, hur fan skulle man klara av det? Just nu har jag faktiskt inte några direkta problem. Har fått perspektiv. Livet är så otroligt komplicerat.

Kanske hade jag rent av tur i tonåren också? Att jag inte förlorade oskulden för tidigt, inte började med droger... så mycket som hade kunnat gå fel. Kanske är jag en stark person after all. Det är kanske därför jag har överlevt relativt helskinnad.